Jag vet inte hörrni, men jag blir rädd när jag hör det ordet. Jag är så van att vara deprimerad. Det har hänt så mycket den här veckan, så mycket som jag inte hade trott om mig själv. 
Jag har träffat en pojke.. Eller, pojke och pojke, han är i min ålder. Och därför har jag inte haft tid att vara deprimerad! 

"Haha, värst vad du är tjurig idag då, vaknat på fel sida?"
"Jag är inte tjurig, jag är ledsen"
"Över vad?"
"ÅH, seriöst? Vet du inte?"

ASFHSIUDGHSGDIUSJDFHIUDFH.
BARA DÖ.

LÄMNA MIG IFRED.

HORA.

Har kommit till den punkten då jag inte orkar med kärlek längre. 
Varje gång jag hittar någon så fuckar jag upp det, eller så är den helt enkelt inte intresserad, och jag fattar inte vad det är jag gör fel? 

Nej, jag skiter fan i kärlek och känslor nu, för i helvete.
Eller så slutar jag visa/säga det till någon bara. Yeah, lycka till.

Imorse var det nära att jag gav upp. Uh, jag ska inte gå ut på morgonen, det är farligtfarligt. Men jag överlevde idag också, även fast jag är i en depp-period just nu. Frågan är bara hur länge jag orkar.

Jag försöker fortfarande vänja mig vid hårfärgen.